vacklade och ville falla. Men så blev hon inbjuden att gå till bords, och under måltiden fick hon tid och rådrum att hämta sig. Hon talade föga, och vad hon sade rörde sig förnämligast omkring landet och vädret, medan Payne däremot fördjupade sig i en lång beskrivning på olikheten mellan de grunda sommargrävningarna i de lägre trakterna och de djupa vintergrävningarna i de övre.
»Ni frågar inte varför jag kommit norrut?» sade hon. »Men det vet ni helt säkert.» De hade nu gått ifrån bordet, och David Payne hade återtagit sitt arbete med yxan. »Har ni fått mitt brev?»
»Ert sista? Nej, det tror jag inte. Det är antagligen på väg rundt om Birch Creek Country, eller också ligger det hos någon handlande vid Lower River. Deras sätt att sköta posten är rent av skamligt. Ingen ordning, intet system, intet...»
»Var inte så tråkig, Dave! Hjälp mig!» Hon talade i skarp ton nu, med en ansats av myndighet, som hade sin rot i det förflutna. »Varför frågar ni mig inte om mig själv? Och om dem vi kände i forna tider? Har ni inte längre något intresse för den yttre världen? Vet ni, att min man är död?»
»Är han det? Det gör mig ondt. Huru länge sedan ...»
»David!» Hon var färdig att skrika av harm, men den förebråelse, som hon inlade i sin röst, lugnade henne.
»Har ni inte fått några av mina brev? Ni måste ha fått somliga av dem, fastän ni aldrig har svarat.»
»Jag har i alla händelser inte fått det sista, vilket tydligen måste ha innehållit underrättelsen om er
