har inga flickaktiga illusioner», sade hon mildt, men hon vågade icke komma tillbaka till honom. »Jag är en mogen kvinna, och därför förstår jag. Män äro män... Det är ju en vanlig sed här i landet, detta — och det chockerar mig inte. Jag gissade det från början. Men — å! Det är väl bara en sådan förbindelse som är vanlig här i landet — och inte ett riktigt giftermål?»
»Sådana frågor göra vi inte här i Alaska», invände han med svag stämma.
»Jag vet det, men...»
»Nåväl — det är bara ett äktenskap enligt landets sed, ingenting annat.»
»Och det finns inga barn?»
»Nej.»
»Inte heller...»
»Nej, nej, ingenting... Men det är ändå omöjligt.»
»Det är det inte. Hon stod åter bredvid honom, och hennes hand berörde lätt och smekande hans solbrända nacke. »Jag känner mycket väl till vad som här är skick och sed. Sådant händer här varje dag. Männen vilja inte stanna här i alla sina dagar, utestängda från världen. De ge en anvisning på P. C. C. kompaniet för ett års underhåll förutom en summa kontant, och så är den övergivna nöjd. Efter den tidens förlopp kan mannen...» Hon ryckte på axlarna. »Så kan man också göra med flickan här. Vi ge henne en anvisning på kompaniet, inte för ett år, utan för hela hennes livstid. Vad var hon, då ni först träffades, Dave? En rå, köttätande vilde, som levde på fisk om sommaren och på älgkött om vintern, fråssade när tillfälle gavs och svälte då det var
