som jag har väntat och lidit! Å, du kan aldrig, aldrig föreställa dig det!» Han lutade sig ned och lyfte upp henne.
»Hör vad jag har att säga», sade han i befallande ton, i det han öppnade dörren och satte ned henne där utanför. »Det kan inte ske. Vi få inte bara tänka på oss. Ni måste gå. Jag önskar er en lycklig resa. Färden blir besvärligare, då ni kommer upp till Sixty Mile, men ni har de bästa båtkarlar i världen, så att det går nog bra. Vill ni nu säga farväl?»
Ehuru hon redan hade fått makt med sig själv, såg hon på honom med ett hopplöst uttryck i blicken. »Om — om — om Winapie skulle...» flämtade hon och tystnade sedan.
Han uppfattade den outtalade tanken och svarade: »Ja.» Men i detsamma kände han sig slagen av det oerhörda i en sådan idé. »Det är inte att tänka på. Det är alls inte sannolikt. En sådan tanke måste vi slå ifrån oss.»
»Kyss mig!» viskade hon med ljusnande uppsyn. Och så vände hon sig bort och gick.
»Vi bryta genast upp, Pierre», sade hon till sin förare, den ende som vaken inväntade hennes återkomst. »Vi måste resa.»
Hans skarpa ögon uppfattade i eldskenet smärtan i hennes ansikte, men han tog emot den underliga befallningen som om den vore det naturligaste i världen. »Oui, madame», sade han. »Vilken väg? Till Dawson?»
»Nej», svarade hon behärskat. »Uppåt — utåt — till Dyea.»
Då vände han sig till sina sovande voyageurs,
