»Jag tänka bäst ni gå er väg och aldrig mer komma igen. Nå? Vad ni tänka själv? Jag ha en enda man. Jag indiansk flicka. Ni amerikansk kvinna. Ni vacker att se på. Ni finna så många män ni vilja ha. Edra ögon blåa som himlen. Er hud så vit, så mjuk.»
Hon sträckte helt lugnt ut sitt bruna pekfinger och tryckte det mot den andras mjuka kind. Och det må vara sagt till Karen Saythers evinnerliga ära alt hon icke ryggade tillbaka. Pierre var nära att ta ett steg framåt för att skydda henne, men hon gjorde en avvärjande vink, fastän hennes hjärta svällde av hemlig tacksamhet mot honom för detta. »Ingen fara, Pierre», sade hon. »Var snäll och gå längre bort.»
Han begav sig aktningsfullt ur hörhåll, men där stannade han, brummade för sig själv och mätte med ögonen avståndet språngvis mellan sig och de bägge kvinnorna.
»Så vit — så mjuk — som ett barn.» Winapie kände nu också på den andra kinden och drog sedan tillbaka sin hand. »Men mosquitos snart komma. Då den fina huden bli sårig och svälla upp — å, så svårt. Många, många mosquitos — många, många sår. Jag tänka bäst ni resa nu genast innan mosquitos komma. Den väg» — hon pekade nedåt strömmen — »ni komma till St. Michaels. Den väg» — pekande uppåt floden — »ni komma till Dyea. Bäst ni gå till Dyea. Farväl.»
Och vad mrs Sayther nu gjorde väckte den största förvåning hos Pierre. Ty hon slog sina armar omkring indianskan, kysste henne och brast i gråt.
»Var god emot honom», snyftade hon, »var god emot honom!»
