Fortune La Pearle arbetade sig framåt i snön,
pustande, flämtande och svärjande över sin otur,
över Alaska och Nome, över korten och mannen som
han hade huggit med sin kniv. Det varma blodet
höll på att frysa till is på hans händer, och han såg
hela uppträdet klart för sina ögon — mannen, som
plötsligt grep tag i bordet och sedan sjönk långsamt
till golvet; de rullande spelmarkerna och de kringspridda korten; den hastiga rysningen, som gick genom rummet, och så den plötsliga tystnaden — inga
rop från markörerna längre, intet rullande av tärningar; alla ansikten stela av fasa; ett evighetslångt
ögonblick av ljudlös tystnad... Och så kom det väldiga blodtörstiga rytandet och den störtsjö av hämndlystnad, som nu följde honom i hälarna och hade
drivit hela staden till vanvettigt raseri.
»Hela helvetet är löst», flämtade han hånfullt, i det han tog av åt sidan i mörkret för att komma ner till stranden. Ljussken strömmade ut från öppna dörrar — från tält, hyddor och danssalar kommo människor för att deltaga i jakten. Männens rop och hundarnas tjut skar i hans öron och påskyndade hans flykt. Han sprang och sprang... Ljuden dämpades och den förföljande skaran skingrades under
