vände sig inåt land och rusade över den snötäckta tundran, förvånade det honom icke alls, att skuggan fick en mera bestämd form och kom närmare. Kuvad av sin egen vanmakt stannade han midt på den vita öde slätten och vände sig hastigt om. Hans högra hand gled ut ur vanten och en höjd revolver glimmade i det bleka stjärnljuset.
»Skjut inte! Jag har ingen bössa.»
Skuggan hade fått fast form, och vid ljudet av dess mänskliga röst råkade Fortune La Pearles knän i skakning, och han fick kväljningar av den plötsliga lättnaden.
Det är möjligt att saker och ting utföllo annorlunda därför att Uri Bram icke hade någon bössa den där kvällen, då han satt på en av de hårda bänkarna i El Dorado och såg mordet begås. Detta faktum var kanske också orsaken till den långfärd han efteråt företog tillsammans med en så högst olika kamrat. Vare därmed hur som helst, så upprepade han för andra gången: »Skjut inte. Kan ni inte se att jag är utan bössa?»
»Vad i rödaste helvete följer ni då efter mig för?» frågade spelaren och sänkte sin revolver.
Uri Bram ryckte på axlarna. »Det kan göra det samma. Jag vill bara att ni skall komma med mig.»
»Vart då?»
»Till min koja därborta vid utkanten av lägret.»
Men Fortune La Pearle stampade i snön med hälen på sin ena mockasin och svor vid åtskilliga av sina gudomligheter att den andre var splitter galen. »Vem är ni», orerade han, »och vem är jag, efter ni tror,
