Vid den nedre ändan stucko bjälkarna fram i ojämn rad. Närmast intill väggen rev Uri undan mossan och tog bort tre av stockarna, men sågade av de ojämna ändarna och satte dit dem igen, så att den framskjutande raden förblev sig lik som förut. Fortune bar in mjölsäckar från förrådsrummet och lade ned dem i urhålkningen. Över den bredde Uri ett par långa skinnpåsar och täckte sedan över dem med mossa och filtar. Där kunde sedan Fortune ligga med sovfällar utbredda över det hela, och ingen människa kunde tro annat än att kojan var oupptagen.
Under de närmast följande veckorna företogs en mängd husvisitationer; icke en enda koja eller ett tält i Nome förbigicks, men Fortune låg i ostörd ro i sitt gömsle. Egentligen tänkte ingen på att rannsaka Uri Brams koja så synnerligt noga, därför att den väl var det sista ställe i världen, där man kunde vänta att finna John Randolphs mördare. Utom vid sådana tillfällen, då han måste hålla sig gömd, gick Fortune och slog dank, spelade långa partier solitär och rökte otaliga cigarretter. Han med sin lätta natur var böjd för livlighet, prat och skratt, men han vande sig hastigt vid Uris fåordighet. Förutom vad som rörde de förföljandes företag och planer, vägarnas tillstånd och priset på hundar, talade de aldrig med varandra, och även dessa ämnen diskuterades mycket sällan och så kortfattat som möjligt. Men så började Fortune utarbeta ett nytt system för kortspel, och timme efter timme, dag efter dag satt han och blandade och gav, blandade och gav, gjorde anteckningar om kortens kombinationer i långa kolumner, och så blandade han och gav igen. Slutligen
