vintervägen över isen. Men icke så alldeles rakt söderut, ty vid St. Michaels togo de av åt öster, gingo över vattendelaren och kommo till Yukon vid Anvik många hundra mil från dess mynning. Sedan bar det av vidare åt nordost, förbi Koyokuk, Tanana och Minook, varefter de gjorde den stora kurvan vid Fort Yukon, gingo över polcirkeln ett par särskilda gånger och styrde kurs söderut över flacklandet. Det var en tröttsam färd, och Fortune skulle ha undrat, varför Uri följde honom, om denne icke hade talat om, att han ägde inmutningar och hade arbetare vid Eagle. Och Eagle låg alldeles invid gränsen; endast ett par mil därifrån vajade Englands flagga över barackerna vid Fort Cudahy. Därefter kom Dawson, Pelly, Five Fingers, Windy Arm, Caribou Crossing, Linderman, Chilcoot och Dyea.
På morgonen sedan de hade passerat Eagle stego de tidigt upp. Detta var deras sista gemensamma lägerplats, och nu skulle de skiljas. Fortune kände sig lätt om hjärtat. Det låg en aning om vår över landet, och dagarna tilltogo i längd. Vägen ledde in på Canadas område. Friheten var nära, solen kom tillbaka, och med varje dag nalkades han den vida världen utanför. Världen var stor, och ännu en gång skulle han kunna måla sin framtid i gyllenrödt. Han visslade under frukosten, och han gnolade på en frivol visa, medan Uri selade på hundarna och packade in. Men när allt var färdigt och det kliade i Fortunes fötter att få ge sig av, lade Uri nytt bränsle på elden och satte sig.
»Har ni någonsin hört talas om ’Hästarnas dödsväg’?»
