Dawson, om de så skulle nödgas gå genom helvetets eld. Och ni, ni... Jag önskar bara att jag vore man.»
»Jag är glad över att ni inte är det, kära barn.» Dick Humphries snurrade tråden om nålen och drog sedan igenom den med ett par behändiga vridningar och en knyck.
En häftig vindstöt gav tältet en bredhändt kindpust i förbifarten, och det med isbark blandade regnet smattrade med ursinnig ilska mot den tunna tältduken. Röken, som hejdades i sina bemödanden att tränga uppåt, slog i stället ut genom eldstadens lucka och förde med sig en skarp lukt av färsk granved.
»Du gode Gud! Varför kan inte en kvinna lyssna till förnuftsskäl?» Tommy dök upp med huvudet ur röken och såg på flickan med svidande och rinnande ögon.
»Och varför kan inte en man visa mannamod?»
Tommy rusade upp med en svordom, som skulle ha förfärat en mindre oförskräckt kvinna. Han ryckte upp de starka revknutarna, så att tältdörren öppnade sig.
Alla tre tittade ut. Det var ingen uppmuntrande syn. Några genomblötta tält utgjorde den bedrövliga förgrunden, och därifrån sluttade den överströmmade marken nedåt en hålväg, som en bergfors fyllde med sitt fradgande vatten. Här och där stodo dvärggranar, som rotat sig i den grunda, uppslammade jorden och vittnade om skogens närhet. Där bakom, på den motsatta sluttningen, syntes genom drivande regn de obestämda konturerna av en glaciär, som reste sig där i spöklik vithet. Just då de tre tittade ut, störtade ett skred från dess massiva framsida ner
