i dalen och träffade någon yta med underjordisk ihålighet, så att det uppstod ett dån, som överröstade stormens tjut. Molly ryggade ofrivilligt tillbaka.
»Se hit, kvinna! Se med uppspärrade ögon! Tre mil i stormen till Crater Lake — över två glaciärer — över klippor, slippriga av rimfrost — vadande ända upp till knäna i brusande strömdrag! Se, säger jag, ni yankeekvinna. Se! Där har ni edra landsmän!» Tommy pekade med lidelsefullt skälvande hand bortåt de sviktande tälten. "Det är yankees, varenda en. Och ä’ de på väg kanske? Finns där en enda av kvinna född, som har spänt bördor på sin rygg? Och ni vill lära oss män vad vi ha att göra? Se, säger jag!»
Ett nytt fruktansvärdt skred störtade ner från glaciären. Blåsten piskade in genom tältöppningen och kom tältets sidor att svälla ut, så att det vaggade som en stor, fastgjord ballong. Röken virvlade omkring dem och isbarken piskade dem i ansiktet och på händerna. Tommy drog hastigt igen dörrskynket och vände om till sitt tårutpressande arbete vid spiseln. Dick Humphries slängde de lagade remmarna i en vrå och tände sin pipa. Molly var tystad för ögonblicket.
»Mina kläder!» utbrast hon plötsligt nästan halvgråtande — det kvinnliga elementet fick nu övertaget hos henne. »De ligga alldeles ovanpå i förrådshuset, och där bli de naturligtvis förstörda! Totalt förstörda!»
»Så, så», sade Dick, då det sista jämrande ordet hade gått över hennes läppar. »Var inte ledsen för det, lilla vän. Jag är gammal nog att vara er farbror,
