»Släppte moringarna och drev ut?» Dick gjorde en åtbörd som skulle symbolisera oändliga vidder.
»Ja... I barnsbörd», tillade Tommy efter ett par ögonblicks tystnad.
Bönorna kokade för häftigt på det främre spiselhålet, och han måste flytta pannan på en lugnare plats. Sedan såg han efter sina skorpor, prövade dem med en trästicka och ställde dem åt sidan, sedan han hade täckt över dem med en fuktig handduk. Som det anstod en karl av hans sort lade Dick band på sitt livliga intresse och väntade tyst.
»Helt annan kvinna det än Molly. Av Siwashstam, ser du.»
Dick nickade till tecken att han förstod.
»Inte så stolt och viljekraftig, men trofast i lust och nöd. Skötte åran så bra som någon och svälte lika tåligt som Job. Gick i fören, då den oftare var under än över vattnet, och tog in seglet så raskt som en karl. Var med på en guldsökningstur en gång uppåt Teslinhållet, förbi Surprise Lake och Little Yellow-Head. Födan tog slut, och vi åto hundarna. Hundarna togo slut, och vi åto seltyg, mockasiner och pälsskinn. Men aldrig en klagan, aldrig en enda min som sa’ ’tag-mig-på-armen-och-bär-mig’. Innan vi begåvo oss av hade hon sagt, att jag borde se mig om efter mera proviant, men när vi sedan voro utan, sa’ hon inte: ’vad-var-det-jag-sa?’ en enda gång. ’Det gör detsamma, Tommy', sa' hon dag efter dag, fastän hon var så klen att hon knappt kunde lyfta en snösko och hennes fötter voro flådda av ansträngning. ’Det gör ingenting alls. Jag vill hellre torka ihop av hunger och vara din, Tommy, än jag ville ha potlach
