Åt alla håll sträckte sig urskogen, skådeplatsen för
bullersamma lustspel och tysta sorgespel. Här fortfor
kampen för tillvaron att rasa i hela sin gamla brutalitet. Britter och ryssar hade ännu icke översvämmat
landet vid regnbågens fot — här var just själva hjärtat av detta land — ej heller hade Nordamerikas guld
ännu köpt dess stora vidder. Vargflockar förföljde
ännu hjordar av vildrenar, utvalde de svaga och de
dräktiga och fällde dem lika obarmhärtigt som för
tusen och åter tusen generationer sedan. De tunnsådda
infödingarna böjde sig ännu under sina hövdingars
och medicinmäns välde; de utdrevo onda andar, brände
häxor, slogos med sina grannar och åto upp sina fiender med ett välbehag, som vittnade om ypperliga magar. Men landets stenålder led nu mot sitt slut. På
obanade vägar över okända vildmarker nalkades redan
stålets bärare — ljushyade, blåögda, energiska män,
inkarnationer av den rastlöshet, som utmärker deras
ras. Av tillfällighet eller beräkning, en och en eller
två och tre i sällskap, kommo de — ingen visste varifrån — kämpade, stupade eller gingo vidare, ingen
visste varthän. Prästerna rasade emot dem,
