Jacob Kent hade lidit av snikenhet i hela sitt liv.
Det hade i sin tur alstrat en kronisk misstänksamhet
hos honom, och hans karaktär och sinnelag hade
blivit så förvridna, att han var en ganska obehaglig
människa att ha att göra med. Han hade för övrigt
också anlag för att gå i sömnen och hade mycket
bestämda idéer. Ända från sin barndom hade han
arbetat som klädvävare, tills Klondykefebern fick
makt med honom och drev honom ur vävstolen.
Hans koja stod halvvägs mellan Sixty Mile Post och
Stuart River, och de som hade för vana att färdas
den vägen till Dawson liknade honom vid en
rövarfurste, som satt där i sin borg och fordrade tull
av de karavaner, som begagnade sig av hans illa
hållna vägar. Och då ett visst mått av rafflande
historier behövdes för att skildra denna personlighet,
visade de mindre civiliserade vägfararna från Stuart
River stor benägenhet att beskriva honom på ett
ännu mera primitivt sätt med synnerligen starka
adjektiv.
Hyddan var emellertid icke hans; den hade byggts för flera år sedan av ett par guldgrävare, som hade fått ett skogsskifte där på platsen i sin inmutning. De hade alltid visat sig mycket gästvänliga, och även
