underlig kurre, ni», tillade han betänksamt, då han såg hur svetten rann nedåt Kents ansikte och hur hans knän skälvde.
»Varför klarar ni inte strupen och säger nå’nting?» fortfor han, då den andre kämpade efter luft. »Har käften gått ur led på er? Eller vad står på?»
»V-v-var har ni fått det?» lyckades Kent slutligen få fram, i det han med skälvande finger pekade på det hemska ärret, som fårade den andres kind.
»En skeppskamrat märkte mig en gång ombord med en märlspik, som han tappade uppifrån bovenbramseglet. Och eftersom ni nu har fått käftamentet i ordning igen, så skulle jag just vilja veta vad mitt ärr kan röra er? Jag skulle vilja veta det, jag — vad angår det er? Gud sig förbarme, gör det er något ondt kanske? Eller är det inte tillräckligt vackert för att falla er i smaken? Jag skulle just vilja veta det.»
»Nej, nej», svarade Kent och sjönk ned på en stol med ett matt grin. »Jag undrade bara...»
»Har ni nå’nsin sett maken?» fortfor den andre barskt.
»Nej.»
»Och är det inte en prydnad kanske?»
»Jo.» Kent nickade erkännande, angelägen att försätta sin underlige gäst i godt humör, men fullkomligt oberedd på det häftiga utbrott, som skulle framkallas genom hans bemödande att visa sig artig.
»Ni sabla usla, eländiga, skrävlande son av en däcksvabb! Vad tusan menar ni med att säga, att det gemenaste märke, som nå’nsin har vanställt en
