Att han hade lyckats över all förväntan kunde han icke undgå alt märka, fastän han svävade i okunnighet angående den roll, som hans ärr hade spelat därvidlag. Men ehuru han icke begrep anledningen, såg han den förskräckelse det framkallade, och han beslöt att begagna sig av den lika samvetslöst som en modern affärsman begagnar sig av en handelsvara, som har slagit igenom.
»Kors bevare mig, vad ni är för en präktig värd», sade han beundrande och med huvudet på sned medan Kent sysslade vid spiseln. »Aldrig skulle ni ha brytt er om att fara till Klondyke, inte. Ni är ju som klippt och skuren till värdshusvärd. Nog har jag ofta hört dem tala om er, både uppåt och nedåt floden, men inte hade jag ändå en aning om att ni var så förbaskat händig och duktig.»
Jacob Kent kände en brinnande längtan efter att få pröva sin dubbelbössa på honom, men den trollmakt som ärret utövade var för stark. Detta var ju den verklige »mannen med ärret» — han, som så ofta hade bestulit honom i drömmen. Det var en inkarnation av den varelse, vars astralform hade framträdt i hans drömmar — den man, som så ofta hade hyst planer på hans skatt. Och därav följde naturligtvis — det kunde icke vara annorlunda — att mannen med ärret nu hade kommit i köttslig skepnad för att bestjäla honom. Det där ärret! Han kunde lika litet ta ögonen från det som han kunde hindra sitt hjärta från att slå. Hur han än bemödade sig, drogos de tillbaka till denna enda punkt lika oemotståndligt som magnetnålen mot polen.
»Har ni ondt av’et kanske?» dundrade Jim
