anamma, hade det varit i min ungdom, så hade jag piskat upp honom tio gånger så visst som en! Vasa? Kommer han inte och vill befalla över mig? Vasa? Är han inte så förbålt oförskämd så — vasa? Fördöme — —
— Svär inte så förfärligt, Roger! Jag tror dig på ditt ord.
— Jaså, du gör det? Nå, det var bra — —
Hans nåd öppnade Vickbergs dosa — lånad enkom för detta tillfälle för att giva tröst i en ansträngande belägenhet — öppnade locket och tog några få korn.
— Nå så. Ja, det är det, att man sitter här ensam. Alldeles ensam. — Nej, Julia, jag beklagar mig icke. Jag har aldrig varit någon vän av sällskap. Och för vart år som går, blir det mig allt vidrigare. — Nej, men man sitter där ensam. Man sitter en sommardag vid sitt öppna fönster. Och i sin famn har man den glorvördige madame Corinne. Något särdeles att spekulera över har man icke, ty man känner ju den graciösa damen så tämligen. Jaha. — Så hör man: brrrrr. Det var mig en stor humla, vasa? Och så hör man: bissss. Där ha vi den lilla humlan. Och så surrar di, och så pratar di, och så viskar di. Och så är det så förbålt hemlighetsfullt! Joho, si då är det något rackartyg. Och så är di i den busken, och så är di i den busken. Och så gömmer di sig, och så tar di fatt. Och så brrrr, den stora; och bissss den lilla. Och si så grälar di; brrrrr-bsss-brrrr — bissss. — Hihihihi! Fördöme mig är det inte lustigt! Och förstår syster, inte fan vet di, att gubben sitter här uppe. Han sover, vasa? Hihihi! Den göken, han gör aldrig annat än sover, hihihihi! Man lurar dem, sir syster. — Det är nu ens nöje. Och förbålt lustigt är det. Une tout petite chose — un rien — men man följer det med största intresse. Si, det är kanske så,
