VIII.
Per och Blenda.
Per tillbragte eftermiddagen i trädgården och växthuset. Sara kom och höll honom sällskap några minuter — men Per var odräglig. Efter Sara kom domprostinnan. Hennes nåd hade hört: att Per satt i växthuset och var odräglig. Nå, odräglig hade han då varit under hela middagen, fåordig och dum. Icke ett ord hade han — till exempel — sagt åt lilla Blenda, som suttit där blyg och tårögd.
Nej, nu måste verkligen domprostinnan säga honom ett allvarsord. Och mätt och tung men trotsande mödor och besvär vandrade hennes nåd genom hela parken, genom hela trädgården ända bort till växthuset.
Växthusmötet blev kort, livligt och icke utan resultat. Men resultatet blev icke det av domprostinnan åsyftade. Per beslöt lämna Rogershus följande morgon. Han skulle resa till Uppsala för att »ta examen». Visserligen hade han ju ännu någon månad på sig, innan terminen började — ja, det där förstod icke mor. Han måste dit nu genast av åtskilliga orsaker, som han ju icke behövde specificera.
— Har du väntat i tio långa år med din examen, så måtte du kunna vänta tio dagar till!
Nej, omöjligt, absolut omöjligt!
Nå, domprostinnan visste av erfarenhet, att då Per ville ta examen stod han icke att hindra. Man fick ju icke heller giva sig ens skenet av att vilja motarbeta en så god strävan. Ty det kunde icke förnekas, att Pers examen låtit vänta på sig oskäligt
104
