Han hade ju också sina fullgoda skäl att vara belåten, belåten med sig själv.
För det första — denna rent vidunderliga självbehärskning som han ådagalagt under samtalet med Jullan! Och icke nog med att samtalet avlöpt under så värdiga former, den därpå följande dejeunern hade varit förtjusande, glad, spirituell. Hans nåd hade sagt artiga och kvicka saker, med ungdomlig spänstighet hade han uppvaktat sin kära syster och verkligen lyckats förvandla hennes sura miner till soliga löjen.
När allt kom omkring, så var han icke så gammal och omöjlig som — som man behagade insinuera.
Och så hade baronen vid fyratiden på dagen upptäckt ett nytt glädjeämne. Sara Siedel spelade écarté! Hon spelade icke som Arvid, som aldrig vann, ej heller som kyrkoherden, som alltid vann. Nej, hon spelade så där mitt emellan, lagom, så att det blev en smula spännande. —
— Hihi, min söta, jag tror du maskar! Men nu maskade du allt åt helvetet. Pardon! Men fördöme mig, någon dununge är du inte.
Sara svalde komplimangen — om och med någon svårighet. Och blitt leende sade hon:
— Jag är så glad, att kunna bereda onkel en liten förströelse — —
— Ja, det är riktigt trevligt, riktigt trevligt. Si, annars har jag ju ingen att spela med.
— Jag tycker då verkligen, att Blenda kunde —
— Blenda, vasa? Nej, sir du, vad man duger till i den åldern, men inte är det att spela kort. Hihi, Då har man andra nöjen, sir min söta. Coupez, s’il vous plait!
Sara kuperade med en liten smäll och rodnade vackert.
