blickar fästade på henne. Hur skulle hon kunna svara? Och vad skulle hon kunna svara?
— Du vill inte svara mig? — Nå så, då ska vi kanske göra dig en annan fråga: håller du av den där krummeluren Jakob?
Blenda teg. Domprostinnan utbrast:
— Nej, vet du, Roger, att i tjänstefolkets närvaro — —
Vickberg tryckte sig upp emot dörren. Baronen öppnade sin mun, men täppte den med käppkryckan. Plötsligt sade Blenda ganska klart och tydligt:
— Jaa, det gör jag.
— Sir man, sir man, jublade hans nåd, sir man på bara, hihi. Vi är inte något gammalt blindstyre ännu inte. Vi ha våra märken, vasa, Vickberg? Vasa, krummelur?
Och Vickberg tillät sig att småle mot sin herre. Men domprostinnan sade:
— Jag förstår dig inte, Roger. Ingen har väl betvivlat, att Blenda hyser en systerlig tillgivenhet för den unge mannen? Han är ju så gott som hennes fosterbror.
— Du är då så förbålt tjatig, min söta, fnurrade han till. Nå, min snälla Blenda, giv nu tant klart besked. Vill du gifta dig med din »fosterbror» eller ej? — Se så, svara nu. Man får fördöme mig inte vara ett sånt där sjåp inte.
— Roger, detta är upprörande! Vill du verkligen, att hon i tjänstefolkets närvaro — —
Men nu var det äntligen slut med baronens förunderliga långmodighet denna dag. Han sköt upp på sina långa ben och han slog käppen i bordet, fullständigt ruinerande mahognyskivans inläggningar.
Han sträckte sin långa arm och hand mot domprostinnan. Men pekfingret böjdes i kramp.
