— Den där kvinnan, sade han, och hans röst blev gäll, nästan pipig. Den där kvinnan! skrek han. —
Domprostinnan var fullständigt vit i ansiktet. Hennes ögon stodo vidöppna — icke en blinkning.
Det var tyst, man höll andan. Ett ögonblick.
Och därpå Blendas röst:
— Jag vill — vill — gifta mig — —
Hon kastade sig över stolskarmen. Och grät och grät.
Hans nåd drog en djup suck. Armen sjönk. Han gick fram till Blenda och tog med båda händerna under hennes armar.
— Kom med mig, min söta vän! sade han lugnt. Hon reste sig.
Och stödd mot den hjälplöst, hejdlöst gråtande flickan, sprattlade baron Roger de Sars in i sitt arbetsrum.
X.
Hans nåd håller förhör.
— Nå, så — jag får visst lov att lägga mig en smula på sängen. Det känns så förbålt sprattligt i benen. — Si så, nu tar vi oss en stol — jaså på sängkanten. Nå så. — Vad är det nu vi gråter för?
— Har inte onkel en näsduk att låna mig, frågade hon i jämmerlig ton. Hon tog utan vidare näsduken ur hans ficka, torkade ögonen och snöt sig.
— Ja, nu ska jag inte gråta mer, sade hon.
— Nå si, det var snällt. Skulle vi då vilja säga, vad vi egentligen grät för?
116
