— Ä, det var för mycket, det, suckade hon och stirrade sorgset, djupsinnigt framför sig. Vet du. onkel, jag har varit ledsen så länge — jag har varit ledsen — ja, ända sedan i går kväll, preciserade hon. Och när sen Per till på köpet tog sig för med att gräla på mig, så började jag gråta, och sen så — —
— Grälade han på dig? Det var tusan.
— Jo, du må tro! Han sa’, att jag koketterade för de där båda otäcka — tänk! Och så sa’ han, att jag koketterade för honom också. Och att jag kommit in till honom bara för att göra mig till och för att göra narr av honom. Och därför att hans mamma hade skickat mig.
— Vasa? Hade hon skickat dig?
Blenda betänkte sig ett ögonblick.
— Ja — på sätt och vis. Men jag hade i alla fall tänkt gå in till honom för att säga adjö ordentligt. Och så ville jag tacka, därför att han varit snäll mot mig. — Är det att kokettera?
— Kommer an på, muttrade hans nåd förargad. Men vad tusan hade du inne hos karln att göra?
— Det har jag ju sagt. Men det värsta var, att jag inte kunde få tag på någonting riktigt dräpande att svara honom. Utan så sa’ jag bara: fula krummelur. Alldeles som du brukar säga. Och det lät ju så gräsligt fånigt. Och så började jag gråta, förstås — —
— Ja, va tusan hade du — —
— Det var det första, det. Och sedan ställde du ju till med ett sådant bråk — ja, du milde! Och då grät jag för det och för att alla människor tittade på mig. Och sedan grät jag, därför att du var så hiskligt ond. Seså ja, tänkte jag, nu får han slag och så är det också mitt fel. — Jo, du kan ställa till, du, snyftade hon till.
