Jakob. Och nu är det nästan tvärtom. — Åja, jag förstår nog. Men altsamman beror på, att hon tror, att jag är kär i Jakob. — Hör du, onkel, viskade hon och lade väckande sin hand på hans stora mage. Tant tror, att jag är kär i Jakob.
— Ö-uff — är — du det?
Hennes svar dröjde en stund, en så pass lång stund, att hans nåd hann slumra in på nytt.
Därpå avgav hon sitt svar, långsamt och högtidligt:
— Nehej, det är jag inte. — Ser du, onkel, jag tycker ju väldigt mycket om honom. Jag tycker om att se honom och att vara tillsammans med honom; och jag tycker om, att han talar om sagor för mig. Och jag tycker väldigt mycket om att han kysser mig.
Hans nåd spratt upp ur sin slummer och spärrade upp ögonen.
— Vasa — va säger du?
Hon svarade ytterst energiskt:
— Jag säger, att jag tycker väldigt mycket om att kyssa honom. Jakob, förstår du. Ä, du förstår då ingenting. Jag tycker om att kyssa honom, säger jag.
— Nå så, mumlade hans nåd. Då är det ju bra då. — För resten — för resten säger de, att ni bada tillsamman.
— Vem har sagt det? Tant Lovisa förstås? Ja aldrig har jag hört på maken! Ska det nu vara någonting att bråka om? Det ha vi ju alltid gjort. Och tänk — ändå tror den dumma tant, att jag är kär i honom. — Hör nu, onkel, skulle du vilja bada tillsammans med en människa, som du vore kär, riktigt kär i — förstår du? Va?
— Det — vete — fan — halvsnarkade baronen.
