— Ställ ifrån dig bössan då!
— Nej, hör I himmelska hottentotter, jag tror tösen — —
Men han ställde bössan mot väggen, han slog armen kring hennes liv och förde henne in under almarna.
— Vill du vara snäll nu?
— Ja.
— Vill du tala om allting riktigt som det är?
Jo, det ville hon.
— Varför kom du inte upp till Tanningestugan, då jag bad dig? Nej, kom inte med mor! Narras inte! Alldeles som om vi brukade be mor om lov! Hur många gånger ha inte vi gått ditupp, utan att någon människa vetat av det?
— Förr ja — men nu så — —
— Vad är det nu då?
— Å, nu är det ju så fånigt! Alla människor säger, att vi ska gifta oss.
— Än sen då?
— Än sen! Hon suckade tungt. Ja, det kan jag väl tro, att du inte förstår mig. Ingen människa begriper, vad jag menar. — För resten ska jag säga dig, Jakob, att det är riktigt styggt av dig och onkel att ställa till med det här. Ni förstör ju allting för mig!
— Vad är det, vi förstör?
— Å, allt som är roligt. Hon suckade tungt, trött och resignerat. Det var ju icke lönt att försöka förklara. Herre gud, när människor icke vill förstå. —
Ja, vad tänkte Jakob nu på? Han satt där så tyst, han var ond förstås.
— Blenda, viskade han, vill du inte gifta dig med mig? Och han lade tonvikt på vill. Hon hörde nästan endast detta vill.
— Nej, lilla Jakob, lilla, snälla, rara Jakob —
124
