Han satt tyst, han satt där tyst. Å, det var så tyst i mörkret! Svart och otäckt. Om hon ändå visste, vad Jakob tänkte på.
— Vad tänker du på? viskade hon. Och i en ännu lägre viskning: Tänker du på mig?
— Nej. — Jag tänker på egendomarna.
Det kunde hon icke förstå. Tänkte han på egendomarna?
Han fortsatte:
— Ja, du vet väl, att om vi inte gifter oss, så förfaller testamentet. Egendomarna gå visst till någon stiftelse.
Han sade det så där fullständigt likgiltigt. Men han hajade till och drog djupt efter andan.
— Får du inte en smul då? frågade hon.
— Nej, det är klart. Det har han sagt bestämt ifrån. Gör vi inte som han vill, så blir det ingenting av hela kalaset. — Det förstås — du får väl alltid, vad du behöver. Du är ju flicka, så dig kan han väl icke lämna på bar backe.
— Är det — är det inte mycket ledsamt för dig, Jakob?
Han ryckte på axlarna.
— Visst tusan är det ledsamt, det kan du väl begripa.
Hon frös, så att hon huttrade. Hon försökte säga något, men hon fick icke fram det. Nej, hon fick icke fram det. Hon måste säga det så, att han trodde henne. Hon måste säga det, så att han trodde hon skämtat hela tiden, bara skämtat. Kivats med honom, narrat honom. Men det gick icke, hon fick icke fram det. Bara därför att hon frös så förskräckligt. Käkarna voro alldeles stela. De stodo på spänn, klapprade.
— Å-å-å, stönade han.
130
