Nej, nu måste det fram. Nu fick det komma fram, bäst det kunde!
— Ja-akob lille, huttrade hon. Är det så — så vet du väl — det kan du väl förstå — att jag har skämtat. Hela tiden, förstår du. Visst vill jag gifta mig — —
Tänk, vad hon kan säga — tänk vad hon kan säga — upprepade han för sig själv. Och så satt han där och förundrade sig över att hon kunde säga saker, som han för guds död och pina icke kunde tro på.
— Sancto diavolo! svor han en fäderneärvd ed. Det skulle ha känts skönt ifall han förmått bli så där riktigt ursinnigt, blint rasande.
Men han var så eländigt trött, så eländigt snopen, så eländigt slokörad. Och kall om ryggen som en våt hund.
Nu sutto de där i mörkret på var sin kant av bänken, tysta.
Tysta, ja.
Blenda smålog matt åt sig själv. Vad hon än sa’, så satt han där lika tyst ändå. — Ja, ja, hon fick väl lov att försöka göra det riktigt gott igen. Och så sade hon, nästan sömnigt:
— Jakob lille — du förstår väl, att det var skoj alltsamman. Det där om sagorna. Och det där om Per också.
Hon sade det sömnigt och milt. Hon mindes icke riktigt, vad det var, hon hade sagt om sagorna. Och om Per. Men i alla fall var det väl bäst att taga tillbaka. —
Jakob sade:
— Då är det Per i alla fall.
Och i detsamma, han sade det, fick han en känsla, som om någon givit honom ett kraftigt knytnävsslag i mellangärdet. Han fick kväljningar. Blodet sprutade upp i huvudet på honom. Myrorna kröpo över
