Hon gråt icke, men då hon åter kom ut i solljuset voro hennes ögonlock röda, svullna som efter häftig gråt.
Blenda hade svept en filt kring sig och stod på inspektorstrappan.
— Tant — Jakob?
— Nej, det är ingen fara med Jakob.
— Skottet då? Jag hörde ett skott.
— Det träffade herr Per. Men jag tror inte det är farligt. Han kom själv gåendes och talade med mig.
— Var är han nu då? Var är han nu då?
— Han gick väl upp på sitt rum. Kom nu, Blenda. så att du inte förkyler dig.
Men Blenda tog henne i axlarna.
— Ska du inte gå upp till honom? Ska du inte hjälpa — ?
— Det är sant, sade fru Enberg. Jag har blitt så glömsk. Och med trötta, slappa steg drog hon åter ut över gårdsplanen. Hon tyckte själv, att hon påminte om en stackars vingsvedd fluga, som krälar i ändamålslösa kretsar kring lampan. Då hon hunnit den stora trappan nedanför herr Pers fönster, hörde hon domprostinnans röst:
— Därhän har det således gått! Packet vill mörda oss!
Fru Enberg tvärstannade, slöt ögonen och gjorde en min, som om en hotande näve kommit hennes näsa för nära. Och plötsligt gjorde hon en klumpig men snabb helomvändning och småsprang tillbaka till inspektorsflygeln.
— Domprostinnan är hos honom, flämtade hon. Det är inte värt, att jag går dit. Lilla Blenda, jag kan inte, jag kan inte!
134
