Blenda följde henne in i kammaren, de satte sig på sängen, och Blenda tog hennes hand.
Om en stund frågade hon med ansträngning:
— Var det Jakob — ?
Fru Enberg svarade icke. Hon fortsatte att stirra. Den där sköna tanketomma stirrningen. —
Blenda sade: — Är han hos Toni? Ska jag inte gå upp till honom?
— Va skulle det tjäna till?
Men Blenda reste sig hastigt. Hon tog reda på skor och strumpor. Hon kastade över sig kjolarna och knäppte blusen.
— Vad ska det tjäna till? upprepade Lovisa. Mig släppte de inte in ens.
— Ja, men jag vill — —
Lovisa stirrade efter henne. Det var så skönt att stirra. Det var tyst att stirra.
— men jag vill in! Och dörren öppnades.
— Nu har jag lugnat honom, och jag vill icke, att ni skall göra det värre igen.
Blenda stannade strax innanför dörren. På soffan låg Jakob. Huvudet låg på karmen, hängde nästan utanför karmen. Han blundade.
— Är han sjuk? viskade Blenda.
Och Toni svarade viskande:
— Hur det är med honom, det vet ni kanske bättre än jag.
— Är det mitt fel — alltsamman?
Han slog ut med båda händerna, ryckte på axlarna. De svartbruna ögonen skelade. Men han gjorde sig tydligen stor möda med att behärska rösten.
