förmögen man, du. Du har peruk, du. Och snus också. Var det något annat?
— Det är att supponera, att hans nåd på födelsedagen blir föremål för en vördnadsfull hyllning.
Nå så? Ska magistern komma löpande med sina ungar? Då ska han fördöme mig ha med sig ett salongsgevär och skjuta varenda loppa, ungarna ge ifrån sig. Hör han det, Vickberg, vasa? Nå, va krummelurar han för? Har han mer att säga?
— Det är troligt, att hennes nåd änkeprostinnan kommer att personligen uppvakta hans nåd, avfyrade Vickberg. Men skottet tycktes icke ha träffat prick. Baronen grubblade.
Efter några ögonblick frågade baronen helt lugnt:
— Var står det skrivet?
Jaså du tror mig inte, tänkte Vickberg, nå, jag ska visa dig. Han tog fram brevet och räckte sin herre förstoringsglaset. Baronen var darrhänt och fubblade länge, innan han lyckades veckla upp brevet. Hovmästaren stod i ställning bakom stolen, orörlig, dystert blickande framför sig. Han gjorde icke ens något försök att läsa över sin herres axel. Han stirrade ut i den tysta, lövtunga, svala parken. Han tyckte sig höra ett sältträ slå mot boll. Mycket riktigt! Där kom den gråvita tingesten susande förbi fönstret.
— Nå så, va nu då?
— Det är antagligen barnen som slå sälta.
— Säg åt dem, att jag är vaken. Annars tro de fördömda krummelurerna, att gubben försovit sig.
Vickberg lydde. Blendas röst:
— Om onkel är snäll och om onkel vill och om onkel inte är snusig, så ska jag komma och ge onkel en kyss
Baronen satte händerna bakom öronen och lyssnade. Ögonen voro gnistrande livliga som en råttas.
