Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/154

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Även detta begrep Vickberg. Och han trodde icke heller, att Jakob väntat sig något annat.

— Jaså, han gör inte det? — Och för resten vill jag ha frid på gården. Alla utbölingar ska bort. Hur är det egentligen med den där Per, vasa? Kan han flyttas? I så fall får han ge sig i väg till Björkenäs eller vart tusan han vill. Och Blenda ska också till Björkenäs.

— Blenda?

— Jaha! bräkte hans nåd ursinnigt. Har du mistat hörseln, du dumme krummelur? Jag skall fördöma mig pracka på den där dumme Siedel allt vad jag kan. Hon får inte komma igen — hon får inte komma igen förrän i oktober. Jag kan också vilja ha frid, vasa? — Men den andra — den där dumma — va heter hon — Sara? Hon får stanna. Hon är dum som ett spån och spelar écarté som en riktig demimonde — hihihi. — Vet han inte av, att sådana där damer plär spela écarté?

Nej, det visste han icke, men han trodde baronen på hans ord. Och i sammanhanget härmed vågade han vördsamt fråga, om det icke nu vore tid att gå till sängs?

Nej — nej det vill jag inte. Hör nu, ge mig ett glas sherry.

Då Vickberg kom med vinet, hade baronen satt sig vid skrivbordet. Han hade papper framför sig och penna i hand.

— Hör du, Vickberg, det var en sak. — Om Jakob. — Ja, du kan säga det åt Toni. Du kan säga honom, att för gossens framtid skall det naturligtvis sörjas härifrån. Ja, jag menar — du förstår? Beloppet stipulera vi närmare framdeles.

Vickberg bugade.


154