— Skulle hans nåd möjligen mena häradshövding Abraham Björner?
— Visst tusan! Nå, är han jurist, han? Sätter han upp testamenten?
— Det tar jag för givet
— Nå så, ska vi tillkalla honom då?
Tänkte — tänkte hans nåd upprätta sitt testamente? Vickberg hade svårt att draga andan. Han kunde icke finna någon rimlig orsak till eller namn för sin plötsliga, starka sinnesrörelse. Det var ett slags rädsla, spökrädsla snarast. Som om han sett salig baron i vitt lakan.
Och bättre blev det just inte, då baron kisande och grinande sade:
— Jullan, sir du, Vickberg, Jullan, det är Hins mormor själv det. Hon är en krummelur, hon, sir du, min söta vän.
— Menar hans nåd, att hans nåd behagar sätta upp sitt testamente?
Baronen sköt upp ur stolen, sköt upp på sina långa skälvande ben. Med den knutna högra handen stödde han sig mot bordet.
— Här på Rogershus ska vi ha en Bergfelt. Det kan inte fan hjälpa, för det står i fideikommissbrevet. Men var står det skrivet, att vi ska ha Hylteniussar på Björkenäs och Klockeberga? Vasa? Var står det skrivet?
Vickberg gjorde en förfärad nekande åtbörd.
— Ingenstans, vasa? Jo, min söte, i detta brev står det att hon vill föra sina söner till deras älskade onkel och välgörare. Vasa? Välgörare? Vasa? Är jag en välgörare? Nej, om jag så ska ge gårdarna till en stiftelse för skabbiga hundar. Väl — välgörare! Vasa?
