behöva bekräfta ett så allmänt känt faktum som det, att barnen gingo bra mycket för sig själva.
— Ja, men var ska det sluta?
— Hur skall jag kunna veta det, Lovisa?
— Nå, herre du min gud! — Nej, jag kan inte veta, och herr Toni kan inte veta. Det är endast en, som vet. Men nog tycker jag väl ändå, att herr Toni skulle känna något ansvar.
— Jag har icke något ansvar.
— Nej, det förstås! Inte så mycket ens, att han gitter säga mig, vad han tänker och tycker? Jag trodde väl ändå, att herr Toni skulle vara liksom mitt naturliga, stöd, då det gäller Jakob?
— Det har aldrig varit mig tillåtet att tänka eller tycka någonting om Jakob.
— Det är inte sant! Tänka på, att skicka Jakob till Rom för att bliva en katolik, det får inte herr Toni. Men i övrigt vet jag då med mig, att jag tagit all hänsyn, jag kunnat. Å snälla, söta var nu beskedlig! Jag vet ju, att han vill gossen bättre än någon annan. Säg nu, tror herr Toni, att det är någon hjärtesak mellan barnen?
Herr Toni log med vita tänder. — Ho vet, hur han kunde ha vita tänder? — och sade:
— Är det icke alltid hjärtesaker mellan barn?
— Ja Gud nåde oss så visst! Fru Enberg arbetade med båda händer bland de stretiga, grågula hårtestarna. Men vad ska det bliva av? Vår Jakob och Blenda! Det förstås, på ett sätt är det ju sak samma med de olyckliga ungarna. Men Blenda ska ju ändå vara ett slags fosterbarn på Rogershus. Ja men, va har de för sig?
Nu småskrattade italienaren.
— Det vet jag icke. Det kan jag icke veta.
— Om han ändå inte vore så underlig och sluten,
20
