den välsignade pojken. Han är minsann nästan lika underlig som — andra! fräste hon plötsligt till och gav den man, som hon näst hans nåd aktade högst här på jorden, en föraktfull, hatisk blick. Men märk nu mina ord! Om här inte blir slag i saken, och om inte herr Toni hjälper mig att hålla ordning på barnen, så är det jag, som går till hans nåd. Och då vore det väl dalern, om jag inte skulle få gossen skickad till en ordentlig skola!
Hon gjorde ett uppehåll för att se, hur hotelsen verkade. Italienaren tycktes oberörd.
— Nå? — Kära söta — —
— Hjälpa! Jag! Ja, ja, sänd gossen till en skola, det är bra. När jag ser honom, är jag glad. Får jag icke se honom, blir jag ledsen. Men jag har icke, icke, icke något att säga.
Han svängde hastigt på tåspetsarna och gick mot dörren.
Vickberg smög sig försiktigt in i biblioteket, där baronen satt och sov. Hans nåd sov i en mycket obekväm ställning, framåtlutad, stödd på armbågarna och med händerna slappt hängande utanför knäna och med hakan sakta gungande upp och ned ovanför maggropen. Mellan hans fötter låg en bok, Corinne ou l’Italie, en gång ett härligt praktband med de tre vapnen: Bernhusens krönta fasces, de Sars’ varghuvud och Bergfelts hammare. Corinne hade emellertid förlorat mycket av sin forna glans tack vare barons vana att ständigt läsa den och hans ovana att ständigt tappa den i golvet. Salig friherrinnan Amalia Bergfelt, Roger Gustav Adolf Abrahams mor, hade den första Amaliadagen på Rogershus mottagit denna bok som gåva av sin svärmor, änkefriherrinnan de Sars,
