— Var hava vi snuset, Vickberg? Convenerar det min söte bror? Inte. Det är ett förbålt gott snus. Tjihihitt. Gud hjälp. Tack, tack. — Rider honom satan, Vickberg? Tar han soppan? Var det snus i soppan? Nå, så säg det. Jurister, ja. Det är söta krummelurer, herrarna ha på kansliet! Där sitter de och skriver långa litanior och förständigar mig att göra det och det. Och så vill de till på köpet, att jag ska läsa igenom eländet. Vasa?
— Törs jag giva kusin Roger ett råd? Det är verkligen något som jag länge tänkt på — men av grannlagenhetsskäl och rädsla att störa, har jag ju hållit mig borta från Rogershus. De här stora godsen, fideikommisset och de Siedelska egendomarna, de fordra naturligtvis en hel del omsorger av rent juridisk art. Vore det inte skäl i, att kusin överlämnade dessa omsorger åt en beprövad jurist? —
Häradshövdingen tystnade plötsligt och sökte skölja ned sin förvirring och förskräckelse med ett glas madeira. Han förstod, att han varit gruvligt oförsiktig — —
Hans nåd drog upp axlarna och sköt fram huvudet, de svarta ögonen gnistrade i sina smala springor, kinderna svällde, uppblåsta och svartblå. Häradshövdingen, som genom hörsägner och släktlegender kände de plötsliga och våldsamma ovädren på Rogershus, hade en förnimmelse, bra nog liknande vanlig skolpojksrädsla för stut. Här satt han bunden vid bordet, fastkedjad av sociala hänsyn, satt mitt emot denne högst osociala gubbe, som i nästa ögonblick kunde häva soppskålen över honom.
Lyckligtvis hade baronen så pass mycken känsla för sitt värdskaps krav, att han förmådde styra sin vrede på sidan om gästen. Han trevade med handen och fick tag i Vickbergs magra ben. Ett kraftigt nyp!
24
