Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/26

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ingen fördömd panka, förstår mon cousin, hi, hi, hi — —

Häradshövdingen snodde sina gråsprängda polisonger. Han var icke fullt säker på, om han borde hålla på sin sårade värdighet eller ta hela uppträdet gemytligt. Men baronens gladlynta älskvärdhet var oemotståndlig. Och när hans nåd givit en liten vink om, att kaffet skulle ägnas åt affärer, kände herr Björner sig fullständigt försonad. —

— Käppen, om jag får be. — Å, jag ber, cousin, nu stiga vi in i biblioteket. Cognac? Cognac åt cousin och blandningen åt mig. Fy tusan, men det är magen, sir cousin. Nå så. Ett testamente, min söte, det är väl en riktig krummelur det?

— Naturligtvis bör man noggrant iakttaga alla i lag föreskrivna bestämmelser vid en så betydelsefull handlings uppsättande. Och det torde väl knappast vara tillrådligt att utan sakkunnigt bistånd — —

— Det är bror, det, hihi!

— Naturligtvis står jag gärna till tjänst. Min kännedom om släktförhållandena gör mig ju —

— Mycket bra. Men nu tala vi inte om släkten. Några bröstarvingar med lagliga anspråk ha vi inte. Och syster Julia är en from kvinna. Hon bryr sig inte om det världsliga. Vasa?

Häradshövdingen fingrade nervöst på polisongerna. Han förstod inte, vart det egentligen skulle bära hän. —

— Några legater — till trotjänarna?

— Något, något. De hederliga själarna ha ju inte plundrat oss inpå bara kroppen. Vi måste naturligtvis visa vår tacksamhet. — Si, jag ska säga söte bror, att vår belägenhet är fördömt kinkig.

— Hur så?


26