— Jo si, det är denna syster Julia. Henne tycker vi inte om. Henne skulle vi allt bra gärna — —
Hans nåd avslutade meningen synnerligen uttrycksfullt genom att lägga en käpplängd till sin redan förut ansenliga näsa. Gesten var alltför tydlig för att kunna missförstås, och den berörde Abraham Björner ytterst obehagligt. Visserligen hade han under sin tjuguåriga verksamhet som praktisk jurist mer än en gång kommit i tillfälle att skaffa gott folk onaturligt långa näsor. Men en sådan cynisk öppenhet var honom dock motbjudande.
— Bror behagar skämta.
— Vasa? Ingalunda! Jag vill säga honom, att syster Julia är en förbålt obehaglig krummelur. Pro primo gifte hon mig med Ulla Siedel, pro secundo satte hon själva den lede i kroppen på salig Ulla, pro tertio var mannen en skränfock — —
— De mortuis — —
— Håll nu inne med latinet, min söte, och låt oss tala rena svenskan. Per Hyltenius var en skränfock. Själv åkallade han den lede vid altaret, men mig ville han hålla till ett tuktigt leverne. Fördöme mig, om jag förstår, vad han menade? Jo, han ville, att jag skulle legalisera mitt förhållande med Mimmi. Och si den krummeluren begriper vi. Det hade Sancte Per fått av Julia, och Julia av Göran Bergfelt och Göran av Mimmi själv. Nå, så kommer Sancte Per till mig och säger, att vi av respekt för vår salig hustrus minne ska legalisera förhållandet. Vasa? Inte illa! En friherrinna Bernhusen de Sars född Pettersson. Det hade varit en satisfaction för salig Ulla!
— Medgives — —
— Medgives, ja! Men si bakom hela det söta arrangemanget stod syster Julia, det egennyttiga stycket — —
