— Ja, så till sägandes. Det är ju han, som rider’n. Stoet ska väl vara Blendas.
— Ett vackert par. Ungherrskapet tycks ha smak.
— Å ja vars. Jakob är inte så dum. Ellers är de ju ensamma om att rida på går’n. Om en undantar inspektorn. Och han är inte så mycket för’t.
— Jaså. — Nå, ungdomarna rida väl desto flitigare?
— Å ja vars, ibland så sätter de till. Ellers skalar de mest omkring i skogen. De håller till i Tanningestugan, om häradshövdingen vet — gamla jaktstugan.
— Så? Hm. — Vem har de i sällskap där?
— Jaaha, det vet jag inte. De är väl helst för sig, kan jag förstå — —
Häradshövdingens hippologiska intressen gåvo vika för rent mänskliga. Och han skulle oändligt gärna velat fortsätta sina forskningar. Men i ett olämpligt ögonblick kom nu Jakob med budskap om, att allt var färdigt för avresa. Lars skyndade hem efter livrérocken. Och häradshövdingen vandrade makligt uppför allén.
— Jag hör av Lars, att ni är en god ryttare. Lilla fröken Blenda rider ju också? — Det var synd, att jag inte fick hälsa på henne.
— Blenda är uppe hos hans nåd och säger godnatt.
— Halv nio! Det är väl aldrig fröken Blenda, som går så tidigt till sängs?
— Nej då, det är hans nåd. Vi ska upp till Tanningestugan i kväll.
— I kväll?
— Ja, patron Siedel ska komma och hämta mig där klockan fyra i morgon bitti. Han har en lya i Björkenässkogen, och så tror han, han ska få tag på rävmor själv. Det är då lögn, förstås. Men han är så envis.
