— Såå. — Ska lilla Blenda också vara med på jakten?
Jakob skrattade.
— Klockan fyra? Då sover hon som en stock!
— I Tanningestugan?
— Ja, där finns britsar och filtar. Men djäkligt med mygg är det där uppe. Vi sätter rökgubbar runt ikring oss för myggens skull.
— Jaså. Häradshövdingen tände en rescigarr. Då reser vi då, Lars. — Adjö, herr Enberg, vi träffas igen. Vi få nog ett och annat att — att göra med varandra.
Middagseldens sista glöd förlänade en viss värme åt hans handtryckning.
— Adjö, adjö, herr Enberg. Hälsa lilla Blenda!
Jakob stirrade efter honom, han begrep inte.
För att säga sanningen begrep inte Abraham Björner heller riktigt. — Det vill säga — dagen hade givit honom så många skiftande intryck. Och eftermiddagsstämningen förde icke med sig några särdeles skarpa, rediga tankar.
Ett tyckte han sig likväl kunna skönja. Det där villkoret — sine qua non — i testamentet det torde väl redan vara uppfyllt — eller åtminstone ganska nära — eller åtminstone på god väg.
— Djäklar i det snuset, tänkte Abraham Björner. Och det var den redigaste tanke, han för ögonblicket kunde komma ut med.
Gubben Johnsson följde barnen en bit på väg. Han tyckte om att taga sig en liten aftonpromenad, det lättade lite på porterångorna.
— Annars blir det en lukt av dryckjom uppå sovkammaren, så en kan bli nästan pirum.
32
