— Isch, att Johnsson ska dricka så mycket!
— Ja, se lilla Blenda, det är då inte så mycket, som det ser ut till. Det är mera till tidsfördriv, en sitter så där och knackar med muggen. Nå och han Jakob fick ta häradshövdingen i hand?
— Fick? Det var han, som tog mig i hand.
— Var inte så karsk för det, lille Jakob. Den där Björner tar hin själv i labben, om det bär sig så. Va hade han annars att förtälja, häradshövdingen?
— Han sa’, att vi nog skulle få med varann att göra. Det vete sjutton, va han menade.
— Å, sa’ han? — Hör nu, va ränner hon i väg efter, jäntan? Jäntor och vägar — det är lögn, det. Ränna hit och ränna dit och buga sig sju gånger sjuttio resor efter små usle blomster. Jo, jo, håll i dem, den som kan — det bliver han väl varse, lille Jakob. Han har livet för sig, och det är trevligt nog, sa’ han, som skulle hänga.
Hör nu, eftersom vi är inne på förståndet, så ska en kanske ge Jakob ett varningens ord. När nu domprostinnan kommer till gården — —
— Vem är det?
— Vem är det? Ja, det bliver han nog varse, va det lider, Jakob lille. Annars ska det väl vara baronens högvälborna syster. — Nå, när hon nu kommer till gården, så är det nog bäst, Jakob håller sig på mattan. Om inte för annat så för lilla Blendas skull — —
— Va menar Johnsson med det?
— Jo, jag menar som så, att såna här kvällspromenader till Tanninge, de är nog inte efter domprostinnans sinne.
— Ja, inte tusan tror väl Johnsson, att jag tänker ta någon domprostinna med mig till Tanninge?
— Aåårr tvi — tvi vale. Var det likt något, det.
