— Vi kommer visst aldrig fram! — Varför skulle vi gå till Tanninge i kväll? Vi kunde väl ha väntat tills i morgon bitti.
— Nej, jag ville inte vänta tills i morgon.
— Varför?
— Varför! Därför att jag inte ville.
— Du tror förstås, att jag är en hund. Men jag är inte alls någon hund, och jag behöver inte alls lyda, därför att nådig herrn vill! Nu vill jag vända om hem.
— Inte har du någon vilja! Hon stannade. Han tog henne hårt kring livet och släpade henne med sig. Hon sprattlade, rev och högg ikring sig som en fångad ekorre. Men det hjälpte icke. Hon bad honom tänka på blommorna, på klänningen, på matkorgen. Hon gav upp små smärtfyllda skri för att skrämma honom. Men det hjälpte icke. Han släpade henne med sig.
— Säg, har du någon vilja? Har du någon vilja? Till sist kapitulerade hon — med villkor.
— Nej — jar har inte — om du kysser mig —
— Jag har ju kysst dig.
— Om du kysser mig riktigt — —
Nu återstod den sista branten, på vars krön jaktstugan vilade. Nu lättade dimman något, tallarnas oregelbundet vridna och svängda konturer trädde starkt fram ur det grå.
— O, Jakob lilla, vad jag är trött! Kan du inte bära mig uppför backen?
— Du, som är så tung! Men ta i, så ska jag dra.
— Den som hade klänningen av sig!
— Den hyvar vi i ett tag Så får du kojsa sen. — Har du tändstickor?
— Det finns däruppe. Men jag tror inte, vi har
