Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/42

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

naturlig handling som att man slår sig ned vid ett väl dukat bord och förser sig, väcker hans häpna förundran. Skulle inte herr Enberg vilja dra honom i rockskörtet, det brukar han begripa. Nej se, nu satte han sig. Jo, nu ska ni få se, att han kan allt äta, bara han kommer i gång.

Kusin skrattar. Men det är min själ påkostande att behöva gå omkring och agera dadda åt store bror. Pierre, mon petit enfant il faut que tu mange.

— Sluta då för fan!

— Per! Inte svära i damsällskap:

— Hör du, onkel, Björkenäs är allt en gammal kåk. Jag hoppas, Klockeberga är mer respektabelt. Nå, vi ska undersöka förhållandena. — Ser lilla kusin, vi är hitkomna i den infama avsikten att söka intrigera till oss ett eller annat av de här ställena, helst båda förstås. Konkurrerar lilla kusin? I så fall vill jag ivrigt tillråda en kompromiss. Hennes nåd änkedomprostinnan har nämligen beslutat att göra någonting för sina söner. Och jag för min del har aldrig sett eller hört talas om, att hennes nåd ändrat ett redan fattat beslut. — Aj! — Kan lilla kusin tro det? Han sparkar mig på benen!

Blenda brast i gapskratt och smittade Jakob. Patron Siedel gjorde en svårtydd grimas. Per sökte ursäkta.

— Jag hoppas, farbror inte blir förargad på den där pratsjuke pojken. Han menar inte så illa — —

— För all del, stötte Siedel fram. Det är mig kärt. Er far var också mycket livlig.

— Ja, far hade också ett flygande ingenium — kanske inte fullt så flyktigt som mitt. Han var ju också domprost. Jag skulle tro, att Per har ärvt något av hans andes djup och vidd. Jag däremot ligger mer åt papegojshållet. — Va för sorts manfolk föredrar

42