— Bravo, kusin Blenda! Där fick Roger betyg! Per skrattade tungt och skrällande, så att det ryckte till i flickan. Och patron Siedel gjorde några fula grimaser. Men Jakob instämde hjärtligt i skrattet. Ja, nog kunde Blenda svara, om hon ville. —
Omedelbart efter frukosten förklarade Jakob, att han och Blenda måste gå hem. Ska vi inte stanna i stugan då, frågade Blenda? — Nej. Men de skulle gå den vägen omkring för att stanna och ta korgen. Siedel skulle gå till skogvaktaren, hade alltså samma väg. Och herrarna Hyltenius bådo att få göra sällskap.
Jo, naturligtvis. —
Roger lade helt och hållet beslag på Blenda. Han pratade i ett, och hon skrattade. Jakob förstod icke, hur Blenda kunde stå ut med att skratta så mycket. Blev hon verkligen icke led vid det där eviga pratandet?
— Tar herr Enberg någon del i egendomarnas skötsel? frågade Per Hyltenius.
— Nej, varför skulle jag göra det? Jakobs svar lät en smula retligt. Han kunde icke förstå, vad människan menade med en så dum fråga. Och dessutom var han icke livad för att öppna något samtal med Per. Han måste höra, vad de framför gående, Roger och Blenda, sade.
— Jag tänkte — jag hade fått för mig, att herr Enberg var lantbrukare?
— Man kan väl inte vara lantbrukare, då man ingenting har att bruka, avklippte Jakob och vände sig därefter till patron Siedel:
— Ska patron i alla fall gå upp om jaktstugan, så kan ni väl stänga dörren? Korgen får vara så länge. — Det var bra. Då ta vi av här, Blenda, och gå ginvägen.
