Johnsson för sin del trodde, att hans nåd fått ett lindrigt slaganfall. Vickberg hade visserligen förnekat detta men var själv så upprörd, att man kunde befara en olycka. Och Toni hade bestämt gått och hängt sig. Åtminstone hade han nämnt något om hängslen. Nej, det var nog bara gamle Johnsson, som var riktigt karsk.
— Si, hans nåd är då alldeles etterilsken dessa dagar. Men om en betänker, att hennes nåd Jullan är i antågande den dag i övermorgon, så förstår en ju sammanhanget, Jakob lille — —
Jakob strövade omkring i parken, han visste icke, vad han skulle ta sig till. Gå upp och vara ovettig på hans nåd? Det kunde han ju icke, eftersom han låg i sin säng och sov. —
Nu hörde han Blenda ropa. Han måste svara, han kunde ju icke låta henne springa omkring hela dagen och ropa.
Blenda kom springande, hon såg alldeles förskräckt ut.
— Jakob du! Tant sitter och gråter. Hon bara gråter och svarar mig inte ett ord.
— Inte! — Var är hon?
— I er flygel — i sängkammaren.
Jakob rusade uppför trappan, slog upp dörren, in i salen. Han hejdade sig och gick på tå fram till sängkammardörren, som stod på glänt.
— Mor, viskade han. Han vågade icke öppna, han var rädd. — Mor, du, varför sitter du här? Han sköt upp dörren.
Hon låg — stora feta människan låg framstupa på sängen och grät. Jakob gick till henne, än var han på den ena, än på den andra sidan om sängen.
— Ä, mor du — var Inte ledsen — var inte förarglig nu, mor — ä, mor du — var allt, vad han fann
