på att säga. Och då hon icke gav ett tecken, att hon ens hörde honom, blev han utom sig. Han satte sig på sängkanten. Och så gjorde han, som små barn bruka göra. Ett ögonblick var hans ansikte stelt och intetsägande som en mask. Därpå förvreds det i smärta, och gråten pressade sig fram.
Så måste ju fru Enberg sätta sig upp och torka sina tårar och gossens tårar. Å, han var ju så rent vild, den gossen, när han någon gång grät. Det var icke för en människa att stå ut med — åtminstone icke för hans mor.
— Välsignade pojke, välsignade pojke, vojade fru Enberg. Kan du då inte tiga!
Jo, han teg, han bet i täcket. Men kroppen skakade desto våldsammare. Det drog länge om, innan skakningarna saktade. Slutligen blev det då lugnt. —-
— Är det mig, du är ledsen på, mor?
— Ja, vem skulle det annars vara!
— Är det inte alls på hans nåd, inte?
— Jag struntar i gubbskrotten! bröt hon ut. Bara det kunde bli människa av dig, välsignade pojke!
Jakob hade ju verkligen hoppats, att han skulle fått dela skuldabördan med baronen. Nu blev han rent förtvivlad — han bar således ensam skulden? Men varför? Vad hade han gjort?
— Är det därför, att jag inte arbetar?
Fru Enberg pressade händerna hårt mot bröstet.
Jo, visst var det därför, delvis. Men det var ju också annat. Detta att han alltid drog ikring med Blenda, hela dagarna — ja, till på köpet hela nätterna också. Gick där och nojsade med henne.
— Nej, men mor då! Jag nojsar inte. Va menar du med det?
Hon visste icke, om hon borde tiga eller tala. Blodet stack och brände i hennes kinder, och ögonen
50
