blevo skumma. Att sitta här och rodna och stamma inför min egen pojke! tänkte hon. Det har jag då icke förtjänt, det är icke rätt av den gode Guden. —
— Jakob — inser du då inte att det inte går an — som ni gjorde i natt — —
— Som vi gjorde i natt? Blenda låg på britsen och sov. Och jag satt på golvet och rökte, och så somna jag också förstås.
— Nu ljuger du, Jakob. Blenda har berättat —
— Var har Blenda sagt?
— Ja, inte i dag — i dag har jag inte talat med henne. Så det kan ju vara sant. Men va ni annars gör i den där gemena stugan. Att ni — Och att ni bada — —
— Men söta, snälla, rara! Att vi bada! Få vi inte det då? Få vi inte bada?
Vad skulle hon säga? Vad skulle hon säga, då den välsignade pojken icke ville förstå henne? Och tänk om hon nu sade något och sedan — Herre Gud, hon visste ju ingenting om sin gosse! Ingenting, ingenting! Det var värre, än att gå i kola mörkret och leta efter tändstickor. Och om hon sade något — sade något, som han skulle missförstå. Om hon sade något, som han aldrig tänkt på? Hon mindes själv den dag, då förlåten rämnat inför henne, slitits itu av ovarsamma händer.
Och plötsligt föll det henne in, att hon borde berätta om sig själv. Hon berättade om sin ungdom, genomlevd och genomliden på detta Rogershus, där människorna hade så liten lust och än mindre förmåga att bereda varandra lycka. Där nycken var en lidelse, lidelsen en nyck. Där nycken ensam härskade, bestämde allt, trotsade sig till allt. —
Jakob tyckte, att detta var svårt att höra. Det var ju saker, som snuddat förbi honom så många gånger,
