— Då är vi ju alldeles eniga om den saken. Då var det bara en sak till, jag ville säga —
— Nå, så sjung ut!
— Ja, det gäller ju egentligen inte mig utan Blenda —
— Jaså inte honom utan Blenda? Nå?
— När jag nu kommer bort, så blir det förstås lite ensamt för Blenda till en början. Därför tycker jag, baron kunde skaffa henne en guvernant. Men det säger jag hans nåd, kom inte med någon elak gammal nucka! Utan tag en, som är ungefär jämnårig med Blenda, så att hon kan ha något nöje av henne också.
— Alldeles. Befallningen skall efterkommas.
— Jag befaller inte alls, jag säger bara, vad jag tycker. — Ja, så var det inget mer. Jag får tacka så mycket.
— Ingen orsak, min söte. — Hur länge tänker han bliva borta från Rogershus?
Svaret dröjde. Baronen kisade och blinkade åt Vickberg. Vickberg måtte väl se, hur gossen halstrades? —
Och så kom svaret helt kort:
— Det vet jag inte.
Ånyo kisade och blinkade baronen, det såg nästan ut, som tänkte han säga en lustighet.
Men plötsligt gjorde han en ful grimas, stånkade otåligt.
— Nej, hur fan ska man kunna veta det! Adjö med sig, min söte.
