V.
Domprostinnan anländer. Första skärmytslingen.
Toni, iförd livré, satt på kuskbocken bredvid Lars. Toni hade sökt befrielse från det ärofulla uppdraget att hämta hennes nåd vid stationen. Men baronens befallning visade sig vara oåterkallelig. Och så fick då Toni lov att plocka fram sitt lysande betjäntlivre, som icke varit i användning under år.
Nå, hitintills hade allt gått mot förmodan lyckligt. Domprostinnan var verkligen blidheten själv. Med en liten hastig klapp på italienarens axel, hade hon sagt: »Comment vous portez-vous, cher monsieur? Et votre bon seigneur?» — Därpå hade hon övergått till svenskan och frågat efter Vickberg, Lovisa, Blenda — »et votre beau garçon — comment s’appelle-t-il? — Jacque — je crois? Il doit être grand maintenant — et très beau — comme vous, mon cher Toni.»
En sådan älskvärdhet hade helt och hållet förbryllat den stackars italienaren, och han hade dragit en djup lättnadens suck, då i detsamma häradshövding Björner kommit springande med hatten i hand, omfamnat och kysst på hand och kind sin kära, vördade tant. Domprostinnan hade därefter helt och hållet övergivit franskan — som hon talade med en viss andfådd ansträngning — och på svenska fört ett fem minuters, viskande, tydligen ganska intressant samtal med juristen.
Du är vänlig, men jag tror dig icke. Du är falsk och du vill vara elak mot Jakob, tänkte Toni, där han
54
