satt uppsträckt på kuskbocken. Då och då måste han vända sig om för att besvara domprostinnans frågor. Hon frågade om baronens hälsotillstånd, om årsväxten, om tjurarna, om hundarna — —
Toni satt och drömde om hemresan, sin hemresa, den långa, långa resan till Toscana. I går afton hade italienaren beslutat begära sig fri ur tjänsten. Hemlängtan hade han ju alltid haft, beslutet hade i själva verket mognat under tjugu långa år. Men dess verkställande hade måst uppskjutas dag efter dag, år efter år. Nu skulle det ske. Förut hade han ju haft det, som bundit honom vid Rogershus: gossen.
Nu skulle gossen bort, och hur länge han skulle stanna borta, visste man icke. I går afton hade Toni sökt upp Jakob, som satt på en bänk i parken.
»Jag hör, att Jakob skall resa bort?» — »Ja.» — »Skall Jakob resa snart?» — »Jag vet inte, senast i höst.» — »När tror Jakob, att Jakob kommer tillbaka till Rogershus?»
»Aldrig, far!»
Far!
Det var första gången. —
Nej, nu skall jag icke tänka på detta, ty då börjar jag gråta. Och det ser fult ut att gråta, då man sitter på kuskbocken, iklädd livré. Jag skall tänka på, att jag snart skall resa hem. Jag skall icke taga tjänst. Jag skall bliva en skicklig värdshusvärd i någon god stad, kanske i Firenze. Jag skall samla mycket pengar, mycket pengar, mycket pengar. Han rörde på fingrarna, som om han rullat radbandskulor till många ave’n.
Aldrig? — det är ett stort ord i en ung mun. Vad kan det betyda? Två år, tre år? Att gå där ensam på Rogershus tre år. — Nej, jag skall icke tänka på
