universalarvinge! Mon dieu! Och om det ändå vore hans egen bastard! Men en tjänares oäkta barn!
— Det är verkligen otroligt. Men kan inte ett så underligt testamente förklaras ogiltigt?
— Omöjligt! Den beskedlige Björner sa' mig, att alla vederbörliga former skola iakttagas. Och naturligtvis får man icke ett ögonblick tänka sig, aft han skulle kunna begå något formfel. — Nej, vi måste använda andra medel. Och det säger jag, att i trots av det alltför tydliga och sårande misstroende, som Roger har visat mig i denna sak, så kommer jag att uppbjuda hela min förmåga för att ställa allt till rätta. Sedan må den Högste befalla och styra, som Han för gott finner.
Vad vill det här säga? Vad är det för en flicka? Var kommer hon ifrån? Har hon stått och lyssnat?
Flickan, som kommit in i salen bakom hennes nåds rygg, bar en stor skål jordgubbar. Hon ställde skålen på bordet, trädde ett steg tillbaka och neg mycket vackert och djupt — kanske alltför djupt och med en smula skälvande knän.
— Nå, vad heter hon?
— Blenda. — Tant Enberg sa’ — —
— Mon dieu! C’est la petite — Mitt kära barn, giv din gamla tant stora famnen! Ser du, Sara — hur nätt — comme elle est ravissante! Elle ne ressemble pas du tout à son pauvre père — Kyss mig på kinden mitt kära barn!
Blenda efterkom uppmaningen och kände sig nu lugnare. Hon hade ett stort behov av att känna sig vara omtyckt, den lilla Blenda. Och domprostinnans hjärtliga omfamning gjorde henne gott.
— Nå, var är din unge kavaljer — le bon Jacques, le beau jeune homme!
