mig glädje. Och nu äro ju gossarna så långt komna att de kunna vara mig förutan — —
Domprostinnan log vemodigt.
— Du kunde ha tagit flickan med dig.
— Lilla Malla? Ja — men vet du, uppriktigt sagt så blev resan ändå tämligen dyr för mig och Sara — —
— Sara! Sara! Va fan ska du släpa omkring med den där Sara för? Om du har så svårt, som du säger, så kunde du släppa Sara på bete på Björkenäs. Vasa?
— Du är så retlig, käre bror. Ack ja, så var det också med stackars Per, hans lynne försämrades med varje dag. Vredesutbrotten kommo allt oftare. Ack ja, att det skulle gå så. —
— Så har du ju också den unge mannens framtid att tänka på — —
— Unge mannen? Vasa? Honom har jag ingen del i. Var så god och fråga Enbergskan!
— Jag skämtar icke, Roger. Du har en oavvislig moralisk skyldighet — —
— Vasa? Fördöme mig, är inte du lustig, min söta Julla! Ska jag stå i ansvar för alla oäkta ungar på gården, så ska jag fördöme mig sätta hänglås för pigkammaren!
— Roger — du glömmer dig!
— Pardon, min söta! Men fördöme mig om jag tål någon inblandning — hm — nå så — —
— Ja, om måndag fylla vi sextiofem år — hm — det är inte så mycket, vasa? Men alltid något. Jag har tänkt, att vi skulle ha en liten fest. Vi ha tänkt inbjuda några — de närmaste anförvanterna. — Si, min söta — jag har tänkt ställa — hm — med detta jordiska. Ja, inte för ålderns skull — men någon gång skall det ju ske — —
