Han sprattlade och skuttade rätt duktigt mellan Vickberg och skogvaktare Ring.
Nu kom Toni och anmälde: inspektor Halling.
— Jaha, mycket bra — vi kommer — vi kommer — —
— Va tusan har du med min arm att göra! Tror du inte, jag kan gå, vasa?
Och med beundransvärt fasta om ock en smula sökande steg marscherade baron Roger upp på gårdsplanen och besteg trappan. Han hälsade med handen.
— God dag, snälla vänner! Det var kärt att si er. Hä. God dag, god dag!
Församlingen, cirka tvåhundra man stark, var vald och så representativ som möjligt. Först och främst huvudgårdens folk, vidare de förnämligare från utgårdar och torp, skogvaktare, rättare, förmän, soldater och f. d. soldater i första ledet, disciplinerat folk, som kunde rycka av mössor och hattar i ett tempo.
Inspektoren äskade ljud medelst några korta hostningar och började. Mössor och hattar tummades. Blickarna voro oavlåtligt fästade vid den höga gestalten däruppe på trappan. Han var just icke olik en älg med dessa oformligt höga ben och denna breda, tunga överkropp.
Inspektorn fortsatte:
— därför ers nåd —
Huvudena vredos åt sidan, händer lyftes försiktigt till munnar, viskningar: »Ocken ä det?» »Det ä systern, domprostinnan själver.» »Å djäkeln, ä det?»
Med ett milt leende, en böjning på huvudet hälsade domprostinnan. På tå, tyst och mjukt smög hon sig intill sin älskade bror. Vickberg ville ödmjukt draga sig tillbaka. Men baronen, som redan bytt om fot åtskilliga gånger, grep i detsamma kramphårt kring
